Nu skulle jag gärna uppskatta en par ögon i nacken. Att Sofi inte bara ha vågat sig på att ta några egna steg på egen vilja, har hon nu listat ut hur man kan ta sig upp på soffan. Och hon är snabb. Nu kan vi inte vända oss ryggen till. När hon vandra från möbel till möbel kan hon helt plötsligt bestämma sig för att gå några steg emellan ist och då vill man gärna vara där och fånga om hon skulle tippa/ramla. Imorse när jag skulle ställa bort frukosten tänkte jag bara kika in till vardagrummet för att se vad hon pysslade med - ja, där satt hon i soffan och slappade. Det ända hon gav mig var ett leende. Hjärtat mitt hoppade för sekunden, tänkt om hon hade ramlat? Ge mig ett par ögon i nacken tack.

Att gå på nappjakt här hemma har gått och blivit en rutin, varanan dag är vi iprincip på nappjakt. Hur kan alla dessa nappar bara försvinna? För det mesta ligger dom under soffan, men hur kommer dom dit? Ja, det svaret fick jag här om dagen. Sofi sitter med nappen i handen och jag tittat ner på henne i undran på vad hon gör - jo, hon stoppar nappen under soffan och säger "tutte" medans hon peckar under soffan. Jag blev paff, haha. Tycker Sofi att det är skoj att gå på nappjakt så att hon själv gömmer undan sina nappar? Man kan inget annat än att le.

Mammas buse!